I Finland klassas POTS som ett funktionellt tillstånd. Läs mera om vad som menas med funktionella tillstånd här.

En del av behandlingen vid funktionella tillstånd är att långsamt öka sin aktivitet om man p.g.a. sina symtom är mycket begränsad i vad man kan göra. Med aktivitet menas här inte bara träning, utan allt man i vardagen behöver klara av och sådant som för varje enskild person är viktigt, t.ex. hushållssysslor, att sköta sin hygien, att ta sig till och från ställen med kollektivtrafik eller bil, arbete, träffa vänner och hobbyn. Att öka sin aktivitet är sällan lätt. Det kräver både motivation och uthållighet. 

För en del är det största problemet att aktivitetsnivån är ojämn. De dagar man mår bra försöker man hinna ikapp allt man inte kunde göra när man mådde dåligt, men följande dag mår man dåligt igen. Det första steget är då, att hitta en aktivitetsnivå man kan hålla alla dagar. Läs mera om hur man kan göra det här. 

Har man ett funktionellt tillstånd är det viktigt att lära sig att känna igen vad som är för mycket ansträngning, men lika viktigt är att modigt utmana sig själv och söka var ens gränser går. Man kan försöka illustrera det här genom att dela in sin egen individuella nivå i tre zoner:

Den innersta zonen – Här känner man sig bekväm. Man slappnar av och återhämtar sig men gör inte framsteg. Om man enbart håller sig i den här zonen sker ingen utveckling och kroppen försvagas. 

Den mellersta zonen – Här sker det framsteg. Man utmanar sig själv och siktar mot sina mål men man återhämtar sig också.

Den yttersta zonen – Här belastar man kroppen. Utmaningarna får en att gå över sina gränser. Om man hålls för länge i denna zon kan belastningen bli för mycket för kroppen.

När man börjar öka sin aktivitet, är det att sätta upp mål, en viktig del av rehabiliteringen. Målen man sätter upp ska vara realistiska och uppnåbara. De får och ska vara blygsamma i början, så man får känna att man lyckas. Det kan t.ex vara att klara av någon enkel hushållssyssla. Man kan skriva upp både tidsmässigt kortsiktiga och långsiktiga mål. De “större” målen kan man sedan bryta ner i mindre delmål. 

När man ökar aktiviteten kan man få mera symtom, men ökar man aktiviteten långsamt orsakar man ingen skada. När man sedan håller sig till samma aktivitetsnivå varje dag märker man förhoppningsvis efter en tid, kanske ett par veckor, att man har lite mindre symtom än förut av just den aktivitetsnivån. De flesta slipper inte bakslag och dagar när det känns som att man är “tillbaka på ruta ett”, men det viktigaste är att man långsamt börjar må bättre.

Det är lättare sagt än gjort att lyckas med det här och i bästa fall får man hjälp av professionella, som t.ex. en fysioterapeut eller ergoterapeut (arbetsterapeut), att göra den här resan.